
När de söndag morgon öppnade sina tidningar, möttes de av stora rubriker: "SA-revolt nedkämpad! Röhm häktad! Sammansvärjning mot Hitler! Rensning i ledarkåren! Generaler skjutna för högförräderi!

Genom riksdagshusbranden den 27 1 februari 1933 kunde nazisterna hämningslöst ta itu med sina fiender och förhindra varje försök till uppror. Genom massmorden den 30 juni 1934 kvävde Hitler varje försök till uppror från partiets egna led. Den dagen förrådde han sitt "socialistiska" program för att helt ställa sig på den tyska storfinansens och militärens sida. Samtidigt lät han en hel del farliga vittnen ur såväl egna led som bland utomstående försvinna.
När de första meddelandena kom, hette det, att 7 höga SA-ledare hade skjutits och stabschefen-riksministern Röhm häktats. Men snart följde nya arkebuseringar. I Berlin talades om "ett 40-tal". Snart var siffran uppe i flera hundra. Men nu talades det inte längre om sammansvärjning och arkebuseringar, nu viskades det om mord.
SA, med vilka Hitler hade kommit till makten, hade under ett års Hitlervälde hunnit bli besvikna. Missnöjet i olika samhällslager delades också av dessa trupper. Makten hade gått ifrån dem, som dock hade kämpat Hitler till makten, och över till livgardet SS och den reguljära armén. SS rekryterades ur högre sociallager och var opolitiska yrkessoldater. Det jäste i de tre miljonerna SA. Deras chef Röhm sökte dämpa jäsningen men ville även han en andra revolution som jämställde hans trupper med riksvärnet (Wehrmacht, tyska armén). Riksvärnets generaler såg tillsammans med industriherrarna, som Hitler allt mer närmade sig, en fara i Röhm och SA.

Hitler själv stod som ofta vankelmodig. Skulle han gå med industrin och junkrarna, tillsammans med Göring, von Papen och riksvärnschefen von Blomberg eller med radikalerna under Röhm? Till de senare hörde även Göbbels, som jämte Röhm sökte övertyga Hitler, att den konservativa gruppen smidde en komplott mot honom. Göbbels och Röhm planerade att slå till från andra sidan. Men när Göbbels insåg att denna hade riksvärnet till sitt förfogande och hänsynslöst skulle slå ned varje SA-uppror för att göra slut på nazismen, förrådde han genast Röhm och gick på riksvärnets sida.

Försommarens spända inrikespolitiska situation i Tyskland dämpades inför allmänheten genom Göbbels propaganda och en ny judehets,. som avledde folkets tankar från Hitlers planer på att sälja sig till storkapitalet. Göring som hade blamerat sig under riksdagshushrandsprocessen togs till nåder för sina förankringar i storindustrin och kretsen kring rikspresident Hindenburg. Och nu kunde Hitler börja tillmötesgå sina nya bundsförvanters krav. Den 4 juni skickade han SA på semester och lät Röhm underteckna ordern. Själv for han på semester.



Hela dagen smattrar gevärssalvorna över hela Tyskland. I Lichterfelde, där offren från Nord-Tyskland sammanförts, utspelas vidriga scener. SS-männen, som skjuter sina f. d. SA-kamrater, måste dricka sprit för att kunna fortsätta och måste ändå tätt ersättas med nya. På natten fortsätter masslakten vid skenet från stora arméstrålkastare. Under tiden tränger specialutbildade patruller på 2-3 man in i privatvåningar och skjuter hänsynslöst ned personer, som står på en upprättad svart lista. Enligt utlandskorrespondenters uppgifter lär minst 1 000 personer ha mördats den 30 juni. Preussiska regeringens officiella kommuniké för 1934 uppger, att 1,124 personer häktats eller satts i koncentrationsläger dagarna efter den 30 juni. Följande grupper var representerade bland de mördade:
1. SA-ledare
2. konkurrenter vid ev. regeringsombildning
3. mordbrännare från riksdagshusbranden och folk som överhuvud "visste för mycket"
4. personer som mördades av personlig hämnd
5. judar, katoliker och politiska fångar
6. folk som sköts av "misstag" och på "falsk angivelse".
Bland SA-ledarna märktes högste chefen Ernst Röhm, Hitlers äldste vän och kamrat, med hela staben och distriktsledarna landet runt men också Gregor Strasser, Hitlers organisationschef, en av partiets äldsta medlemmar, före 1933 partiets mäktigaste man jämte Hitler. Bland politiska motståndare märktes general von Schweicher, vid vars sida även hans maka sköts, medan en minderårig dotter i sista minuten hann räddas, ävensom hans medhjälpare general von Bredow. Likaså sköts von Papens två sekreterare von Base och Jung. Av hämnd sköts den över 70-årige f. ministerpresidenten i Bayern von Kahl, som slog ned Hitlers kuppförsök i München 1923, flera oppositionella Hitlerjugend-ledare, Dr . Heimsoth som innehade komprometterande brev från naziledare, katolske partiledaren Erich Klausener, flera katolska präster och ungdomsledare. Genom förväxling mördades i misshugg en musikrecensent Willy Schmidt i München. Den "rätte" sköts några dagar senare, när misstaget blivit klart. Med visshet vet man namnen på flera hundra mördade.
Den 3 juli lät Hitler utfärda en amnesti för sig själv genom en så lydande rikslag: "De åtgärder, som vidtogs den 30 juni och följande dagar för att undertrycka högförrädiska stämplingar är lagliga som åtgärder till statens skydd."
Detaljerna om massmorden är ohyggliga. De har kommit till allmänhetens kännedom genom åsyna vittnen. De flesta mördade brändes. Deras anhöriga, som inte vetat om något, fick efter några dagar ett brev med meddelande om frånfället och ett paket: en urna med påskriften "Gud med oss!" eller en vanlig cigarrlåda med påskrift: "Detta är er mans aska. Blod och eld." Och i Berlin åtminstone nummer på urnorna. Gregor Strasser hade n:r 16.
Det var en underlig söndag, den I juli, efter den hemska natten. Många började sin semester. denna strålande sommarsöndag. I Lichterfelde satt man som på lördagen i sina trädgårdar, fåglarna sjöng under en blå sommarhimmel. I storstäderna begav man sig ut i omgivningarna till sjöar och skogar för att skaka av sig vardagens förtretligheter och besvär. Man hade visserligen hört om en massa mord, men vad angick det folket, massorna som ville ut ur stenöknen och njuta av naturen en sådan söndag! Och detta är det hemska som ett demokratiskt folk inte kan tro vara möjligt:
Medan hundratals människor mördas och tusentals pinas i fångenskap bryr sig miljoner av deras bröder inte om det. Ja, när man öppnade tidningarna blev man lite upprörd och bävade. Men nu skiner solen, och inte har man märkt någon förändring i det normala livet. Brevbäraren kommer, spårvagnarna kör, "der Schupo" reglerar som vanligt trafikströmmen av familjer, förälskade, barn och gamla, som på cyklar, i bilar och på tåg söker sig ut i naturen.
Den 1 juli 1934 märkte man, att tyska folket var förlorat för demokratin. Det är det allra kusligaste i det kusliga tioårsminnet.
Från originalet 1944